171105

Längtar ihjäl mig efter minusgrader, tidiga mornar, snötäckta granar och stumma ben på kvällarna.

Annonser

Så många gånger den senaste tiden som jag påbörjat ett dokument men slutat efter endast ett par rader skrivna. Och det finns en skrämmande symbolik med hur det ser ut och känns i mitt huvud just nu.

Känns som att jag vill så mycket, vill ändra så mycket och komma till bukt med så mycket. Men sen tar det stopp. Det kommer ingenting mer för jag orkar inte. Energin är inte på minus men ligger på ungefär 25% vilket nästan känns ännu värre. Vet inte vad som krävs för att energin ska börja gå uppemot 50, 70, 100%. Kanske är det så att energin kommer vara där den är tills kroppen är frisk och återhämtad. Men hur ska man orka vänta tills dess? Hur ska man orka hålla ut när man inte vet hur länge man måste vänta?

Räknar ned dagarna till julledighet fast jag vet att det är alldeles för lång tid dit. Kan inte börja räkna ned redan nu.

 

171030

Måndag igen efter en helg som varit så fin. I fredags blev jag bortskämd av mamma med allt jag tycker om. Bubbel och tapas framför brasan med höst utanför. I lördags följde vi liverapporteringen från GGN och så blev jag kortklippt av Amanda igen. På kvällen var det teatermiddag på ALV med farmor och mamma och det var så härligt.

Och söndagen blev inte riktigt som jag tänkt mig. Blodtrycksfall och ambulans och grejer. Och inatt vaknade jag med bröstsmärtor så morgonen och förmiddagen spenderades på akuten. Vet liksom inte vad som händer i kroppen men jag hoppas att den slutar att strula snart. Behöver det.

14:05

Det är fredag och jag sitter på tåget mot helg och mamma. Arvid skriver tenta imorgon och Hampus och pappa är på Gotland för att köra GGN. Som jag längtat efter att komma hem till mamma och bli ompysslad, efter ett par veckor som har varit upp och ned med ont i kroppen och mycket tankar i huvudet om utbildning.

I veckan har jag åkt tåg till Växjö för att kramas med min bästis och yoga ihop. Jag har också tränat och varit hos sjukgymnasten, pluggat och kramars extra mycket med Arvid.

Så. Nu är det helg.

171022

  • I fredags bakade jag rawfoodkaka med Johanna och Nellie och det var så fint. Pratade bort fem timmar medan det mörknade utanför fönstret. På kvällen gosade jag ned mig i soffan med Arvid, tittade på idol och drack ett glas vin.
  • I lördags cyklade jag med ömma knän och ömma fötter till jobbet. Jobbade med Linda vilket också var 110% fint. Lördagkvällen spenderades på exakt samma sätt som fredagkvällen fast utan idol men med så mycket bättre i bakgrunden.
  • Idag har jag, trots ömma knän och fossingar, spinnat i en timme. Det får mitt hjärta att må så bra att det är svårt att avstå. Kändes ändå helt okej men blir nog ett besök hos sjukgymnasten i veckan. Igen. Tröttsamt.

Veckan som kommer blir en hektisk sådan. Långa dagar i skolan, förhoppningsvis träning och sådär. Lite fint blir det ändå pga ska till bästis på onsdag och på fredag åker jag hem för en riktig tjejhelg med mamma och farmor.

Från livet

 

Från anteckning tidigare i veckan: När de senaste veckorna mer eller mindre känts skit och man inte känner igen sig själv. För mycket negativa tankar än vad som får plats i den här kroppen. Tanken slår en en tisdagkväll att man kanske mått bra så länge och tagit det för givet. Är det såhär det ska vara nu? Har man makten att göra något åt det? Såklart jag har. Men inte orken. Inte ikväll. 

Lite sådär känns livet nu faktiskt, vilket gör mig lite ledsen. Jag antar att det varit lite för många motgångar den senaste tiden vilket drabbar mitt mindset. Det känns som ett slag i magen när jag vaknar upp och än en gång fått ont i foten. Låter mesigt. Men efter sju-åtta månader med en kropp som inte fungerat som jag vill är det liksom bara för mycket. Känns hopplöst. I synnerhet när det drabbar träningen som är en så viktig del av mig och mitt liv. De senaste månaderna har jag lagt ned alldeles för mycket tid på att pendla mellan hopp och förtvivlan, leta orsaker och saker som kan hjälpa. Testa mig fram. Tre steg fram, fem steg bak. Och när det äntligen är fem steg fram och kanske ett steg bak, slår det tillbaka igen.

Och så är det det andra som maler i huvudet. Gör jag rätt? Ska jag våga satsa?

Skriver i mina anteckningar att mindset is everything. Så som jag brukar tänka. Men jäklar vad svårt det är ibland alltså.