Det sista av sommaren

Nu är det två veckor kvar av sommaren innan det blir september och höst. Den här sommaren har varit så fin på så många sätt. Jag har tagit mig tid till vila och spenderat många dagar på Älö trots jobb och annat som måste göras. Ofta är det så att jag värderar sommaren utifrån hur mycket jag har varit där, troligtvis för att det är där ute som jag mår som bäst. Och i år har jag som sagt kunnat spendera relativt mycket tid där ute. Jag har även lyckats pricka in fint väder på många av mina lediga dagar. Jag har badat så mycket som jag kunnat. Läst mycket. Funderat otaliga gånger på mitt yrkesval och pratat och bollat med arvid, mamma, pappa och mina vänner. Plockat blåbär och ätit till frukost. Haft många öppningar på jobbet och cyklat hem i eftermiddagssolen och njutit av att bo i Kalmar. Hängt med mina fina vänner och gjort små utflykter med Arvid.

Något som det varit lite för lite av och drar ner helhetsbetyget på sommaren lite är ju träning och mina knän. Förhoppningsvis blir det bättre nu i höst. Eller det måste bli det. Behöver det.

Nu är det som sagt sista veckorna av sommar och jag ska krama ut det sista av den här sommaren med bland annat en långhelg på Älö igen. Tack livet!

20170811

Hej hallå!

Den här personen har helvila från träning och är inne på vecka två av vila. Har dessutom blivit hemkörd från jobbet pga knäna. Rastlös och helt galet frustrerad. Kan inte ens ha en promenad vilket gör mig komplett hsbekeopalahwos. Men försöker fördriva tiden på annat sätt. Har tillexempel läst mycket, lyssnat på poddar och sånt. Även haft besök av Arvids föräldrar som plockade med sig allt som är gott från deras trädgård. I tisdagsmorse åkte jag till Älö för ett par dagar med att bara bli ompysslad av mamma och pappa.

Fram till igår har jag inte varit särskilt peppad på skolstarten. Men igår bytte jag mitt ämne två, från historia till…. idrott och hälsa! Det känns så himla 110% rätt alltså och nu kan jag knappt vänta på att allt ska sätta igång.

Jag sitter på bussen och läser Ett litet liv av Yanagihara. På sidan jag läser står det om ett sjukhusbesök där huvudpersonen får nålar, katetrar och slangar på och i sig.

Plötsligt svider det i ögonen och hjärtat slår lite fortare och jag fattar inte varför först. Märker inte när det håller på att hända. Men sen fattar jag, att det här fortfarande är jobbigt för mig. Att det som hände den andre september 2013 fortfarande är svårt och tungt. Att jag aldrig tänker på det, fast bevisen är så många hela tiden. Ett stort ärr i spegeln, ingen känsel på insidan av armen i duschen efter träningen, det lilla lilla ärret på halsen efter slangarna som nästan bara syns när jag har blivit lite solbränd.

Blir ledsen när jag tänker på att stora delar av 2013 och 2014 bara är som svarta hål i mitt liv. Tittar tillbaka i bloggarkivet och inser att det här är återkommande för mig. Skriver på hösten 2014 att jag måste börja acceptera, känna och inte bara blunda. Om jag ändå kunde lyssna på mig själv ibland.

Skriver den åttonde juli 2014: ”Jag låtsas att det inte har hänt. Men jag kan inte låtsas att den här operationen inte har gjorts. Jag kan inte bortse från att september, oktober, november och december var de mest fruktansvärda månaderna i mitt liv. I synnerhet september och oktober. Men ändå så gör jag det.”

Skriver den andre september 2014: ”Jag är kvar på samma ställe och trampar utan att komma någon vart. Jag hade lovat mig själv att inte låta det påverka mig negativt, att lära mig acceptera det som hände och det jag kände då. Men ändå så vrider sig magen i små krampaktiga rörelser och jag gråter så mycket när jag tror att jag är redo för att bläddra i bloggarkivet men inser att jag verkligen inte är det.”

Och ändå är de där. Tårarna på en buss i juli 2017.

170802

I torsdags efter jobbet tog jag bussen till Misterhult där mamma hämtade ut mig. Jag var nämligen ledig i tre dagar och skulle spendera dem på Älö. Såklart. Hela fredagen var jag själv på ön vilket var så jäkla jäkla välbehövligt och skönt. Jag gjorde bara saker som jag älskar. Läste i solen, tränade ett pass, plockade blåbär, tog ett nakendopp i havet efter träning. Resten av helgen fortsatte i ungefär samma spår. Fast med Arvid, mamma och pappa som sällskap. Och på lördagen även Hampus.

Tack livets bästa ställe för dagar som dessa.

.

I början av 2017 tänkte jag att detta skulle bli mitt löpår. Jag skulle satsa mer på löpningen än vad jag gjort innan. Träna inför och springa mitt första halvmarathon. Kanske springa fler än ett. Springa tidiga mornar innan jobbet i ett sommarvarmt Kalmar. Och redan i början av mars får jag en överansträngning i foten. Ingen löpning på tre månader. Precis när det börjar ge med sig drar jag på mig nästa överansträngning. Denna gång i knäna. Ingen löpning på ytterligare, snart två månader.

Och det gör mig så himla ledsen för jag hade sett fram emot detta så mycket. Dessutom är bästa säsongen för löpning precis nu. Och jag missar det. Jag missar att springa på tysta grusvägar tidigt på morgonen ute vid Älö. Jag missar att springa runt Kalmar nu när det är som allra vackrast. Jag missar lugnet och tillfredsställelsen det ger mig.

Jag hoppas innerligt att detta ger med sig, för det här står mig verkligen ända upp i halsen.

170724

I lördags när jag jobbade fick jag ett sms av arvid där han frågade om jag var sugen på äventyr. Såklart jag var! Så när jag slutat jobbet packade vi tält och sovsäckar och paddlade ut i Kalmarsund. Hittade en mysig ö norr om Kalmar där vi slog oss ned. Älskar sånt här tillsammans med Arvid.

Igår när vi kom hem så hängde vi i solen på balkongen och läste, vi tränade ett pass och sedan lagade jag en vietnamesisk nudelsallad med räkor. Knäna fick jag tejpade också.

Nu är det måndag och sista veckan i juli. I veckan väntar jobb fram till torsdag, träning och sedan en efterlängtad ledig helg.