.

I början av 2017 tänkte jag att detta skulle bli mitt löpår. Jag skulle satsa mer på löpningen än vad jag gjort innan. Träna inför och springa mitt första halvmarathon. Kanske springa fler än ett. Springa tidiga mornar innan jobbet i ett sommarvarmt Kalmar. Och redan i början av mars får jag en överansträngning i foten. Ingen löpning på tre månader. Precis när det börjar ge med sig drar jag på mig nästa överansträngning. Denna gång i knäna. Ingen löpning på ytterligare, snart två månader.

Och det gör mig så himla ledsen för jag hade sett fram emot detta så mycket. Dessutom är bästa säsongen för löpning precis nu. Och jag missar det. Jag missar att springa på tysta grusvägar tidigt på morgonen ute vid Älö. Jag missar att springa runt Kalmar nu när det är som allra vackrast. Jag missar lugnet och tillfredsställelsen det ger mig.

Jag hoppas innerligt att detta ger med sig, för det här står mig verkligen ända upp i halsen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s