Två år sedan operationen

För ett par dagar sedan var det alltså två år sedan min operation. Det känns helt obegripligt. Obegripligt sjukt men ändå obegripligt bra. Jag antar att under den andre september kommer det alltid att känns lite konstigt i hjärtat. Lite sådär svårförklarat som det är när man har överlevt någonting som varit så svårt och gjort så ont. Fysiskt, men också psykiskt.

Nu har det alltså gått strax över två år sedan jag vaknade upp på uppvaket och frågade om jag faktiskt levde. Om allt hade gått bra. Ja nästan allt hade gått bra men inte riktigt allting. Jag har fortfarande ingen känsel runtomkring operationsområdet och jag har fortfarande skolios som ni vet. Helt rak är jag ju inte och kommer aldrig bli heller.  Det var heller inte meningen att jag skulle bli helt rak, det går liksom inte. Men resten av min kropp verkar ha anpassat sig till att leva med ett revben mindre och några skruvar mer. Det är mer sällan än ofta jag har riktigt ont i ryggen nu vilket är himla himla skönt.

Det som inte riktigt är som det ska efter operationen är väl det som försiggår i mitt huvud. Att jag inte bearbetade operationen och tiden efteråt satte sina spår och lämnade mig med ortorexi, en utmattningsdepression och en sjukskrivning.
Om hösten 2013 och våren 2014 var en kamp för att överleva smärta och livet rent fysiskt så har hösten 2014 och våren 2015 varit en kamp för att överleva smärta rent psykiskt.

Innan operationen såg jag fram emot att få det överstökat, att kunna lämna det bakom mig och gå vidare. Men det har varit så mycket svårare än jag någonsin har kunnat föreställa mig. Jag kämpar varje dag och jag är så glad över att jag gör det. Att jag orkar. 

Hur som haver så är jag trots dessa tuffa år efteråt så himla glad över att jag gjorde operationen, det gav mig ändå väldigt väldigt mycket. Jag har lärt mig oerhört mycket om mig själv och det jag har varit med om är jag glad över att jag faktiskt har varit med om, det känns viktigt. Min rygg mår bättre än på länge och jag ångrar aldrig att jag opererade ryggen. Trots att det har varit jobbigt och svårt, inte bara för mig utan för alla runt omkring mig, så är ändå operationen något av det bästa som har hänt mig, för min framtida hälsa och för allt jag lärt mig.

Tack mig själv för att jag gjorde det, tack Linköpings universitetssjukhus för allt ni gjort för mig och tack alla som varit med mig.  

Annonser

4 reaktioner på ”Två år sedan operationen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s