Om ortorexi

”Ortorexi betecknar en fixering vid en ”hälsosam” livsstil, präglad av tex överdriven träning och nyttigt ätande. Ortorexi har likheter med och överlappar till viss del med ätstörningarna, framför allt Anorexia nervosa, men är mera att betrakta som ett överdrivet uttryck för rådande samhälleliga trender och värderingar. En ortorektikers mål är att vara den ultimata hälsosamma människan.”

”En ortorektiker har en besatthet av nyttig mat och träning, vilket påverkar resten av livet. Det är inte hur mycket du tränar eller hur nyttigt du äter som avgör om du har en ätstörning, utan hur dåligt du mår när du inte följer det schema som du har satt upp.”

När jag var som mest nere i skiten kunde min dag se ut såhär: gå upp kl. 08.00, ta en snabb powerwalk på 3-5 km innan frukost, åt frukost som alltid bestod av havregrynsgröt och ibland något ägg, sedan tog jag mig ut på en löptur som oftast låg på mellan 5-10 km. Självklart hade jag extrem koll på hur långt jag sprang dagen innan, hur lång tid det tog och hur många kalorier jag brände. Efter löpturen körde jag ofta lite styrka, så som utfall, armhävningar, situps och annat jag läste mig fram på olika tränings- och hälsobloggar. Sen var det ju dags för lunch. Ibland blev det ett knäckebröd med kokt ägg på och haricoverts, ibland en omelett. När jag skulle äta middag åt jag alltid lax eller kyckling med bulgur/fullkornspasta. Sen gick jag gärna en liten promenad innan jag gick och la mig. Och redan när jag gick och la mig hade jag ångest över vad jag skulle äta dagen efter, hur jag skulle lägga upp träningen och om jag skulle träffa någon som ville att vi skulle ut och käka.

Jag smsade mamma och pappa innan jag skulle äta och frågade om det var nyttigt. Smsade och kollade om det var okej eller om det var alldeles för onyttigt att äta 86% choklad (för ljusare än så fanns inte på kartan, det är ju extremt onyttigt, tänkte jag). Oftast tackade jag nej när folk frågade om jag skulle följa med ut och käka för jag visste inte om det fanns något på menyn som skulle vara tillräckligt hälsosamt. Åt jag något som jag ansåg vara onyttigt, så som salta jordnötter så kompenserade jag det med 2 km extra på morgondagens springtur. Jag sprang i mörker, regn, halsont, kyla och med nackspärr. Det fanns ingenting som kunde hindra mig från att genomföra mina träningspass.

Ju mer jag tränade och desto nyttigare jag åt, desto sämre mådde jag. Till slut orkade min kropp inte mer på löpturerna, det gick tyngre och tyngre, motigare och motigare och det enda jag tänkte på var att det måste ju bara betyda att jag måste träna mer. Att jag är otränad. Så jag tränade lite till.

När det närmade sig hemresa kunde jag ligga vaken om nätterna och vrida och vända på mig medan jag panikslaget funderade på hur jag skulle göra med träningen när jag kom hem. Att springa i snöblandat regn och is kändes inte så lockande, men herregud vad skulle jag göra om jag inte kunde träna?

När jag kom hem blev det svårare att kontrollera maten. Eftersom jag inte handlar, skriver matlistor och oftast inte lagar maten själv. Sedan hade jag inte samma träningsmöjligheter i ett novemberkallt och mörkt Sverige som jag hade i London. Dessutom fanns det ju alltid någon som skulle ha koll på hur mycket jag tränade. Så allt lugnade ned sig och jag sökte hjälp och det är jag så innerligt glad över.

Nu mår jag bättre. Mycket bättre. Som jag tidigare har skrivit så kan jag oftare än förut äta vad jag vill utan dåligt samvete. Jag försöker hålla träningen på en vettig nivå. Problemet är att jag gillar att springa, träna och vara aktiv. Jag älskar verkligen att ta en springtur efter frukost, medan folk fordrande sover och det är tyst och lugnt i skogen. Det tycker jag om, det är en fin stund jag har med mig själv, men det är så lätt att de tre springturerna i veckan blir till fem, att jag inte nöjer mig med min tid, att jag tippar över kanten igen. Att jag böjar kontrollera allt jag äter och utesluter allt som har socker i sig, är fett eller onyttigt. Att jag väljer att inte vara med på fester längre för där finns alkohol. Det är en svår balansgång och jag antar att det tar väldigt väldigt lång tid innan man blir frisk från något sånt här. Oftast känns det hopplöst när jag, efter att ha ätit en hamburgare, känner att jag borde springa en runda efter för att få bort ångesten. Men det är där jag kan göra skillnad.
Innan hade jag snörat på mig löparskorna och sprungit tills jag inte orkade mer. Men det gör jag inte nu. Jag kan inte styra vilka tankar som dyker upp i huvudet men jag kan styra över hur jag agerar.
Dessa tankar dyker oftare upp när jag är stressad, känner att jag inte har kontroll och sover sämre än de gör när jag har läget under kontroll och känner mig relativt avslappnad. Tankarna jag tänker grundar sig inte i att jag inte är nöjd med min kropp eller mig själv, utan är ”bara” en extrem fixering vid att vara hälsosam och ett sätt att hantera ångest tror jag.

Så allt hänger ihop, med stress, ångest, utbrändhet. Och som jag sa kommer det nog ta ett tag för att någon dag, förhoppningsvis, kunna strunta i vad jag äter och hur mycket jag borde träna. Men tills dess är jag glad för mina framsteg, att jag sökte hjälp och att jag iallafall är påväg framåt även om det känns blytungt ibland.

Annonser

2 reaktioner på ”Om ortorexi

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s