Allt gör mindre ont sen

När jag tittar tillbaka tre, fyra, fem månader i bildarkivet och bara ser en tom tjej med en svart själ inser jag hur långt jag kommit.
Under 2015s första månader var det mesta i mitt liv mörkt. Som att det aldrig blev dag. Som att ångesten hela tiden låg över mig som ett tungt, kallt, blött täcke och det gick omöjligtvis att skaka av sig det. Men nu har jag fått tillbaka lite av det som var jag.  Under maj juni juli har jag lärt mig mer om mig själv än vad jag lärt mig på flera år. Jag lärt mig var ångesten kommer ifrån och kan hantera den på ett bättre sätt nu. Jag har börjat acceptera mig själv, på det sättet att jag kan vara snäll mot mig själv. Innan var jag min värsta fiende som alltid pushade mig tills att jag nästa spydde av utmattning, som sa att jag aldrig var tillräckligt bra, att jag inte dög för mig själv. Men nu har jag blivit någorlunda sams med mig själv och jag lär mig fortfarande varje dag, lär mig hur jag ska behandla mig själv rättvist, hur jag borde stänga av elaka tankar. Ångesten kommer ifrån allt jag inte bearbetade runt operationen, och jag kan fortfarande inte tänka på det utan att få ont i hjärtat men det gör lite mindre ont för varje gång jag försöker och det är det som räknas.

Jag känner mer nu. Minns ni att jag skrev att jag kände mig avtrubbad och tom? Jag har lärt mig att börja känna igen. Livet är mer färg nu än det varit på flera flera månader. Kanske år.

För förra veckan fick jag en sån lust att fota, måla, skriva. Att skapa. Och det har jag inte känt på flera flera år. Jag ser det lite som det största friskhetstecknet. Jag antar att min depressiva episod och min ständiga stress släpper taget om mig lite mer, att jag lär mig.

Men samtidigt är jag hemskt orolig att falla tillbaka. Nu när min vardag förändras och kommer troligtvis kantas av stress vet jag inte hur jag ska klara av det. Under min första tid som sjukskriven i maj kunde jag inte ha någonting inplanerat utan att känna en oerhörd stress utav det. Ingen kunde säga åt mig att plocka ur diskmaskinen. Då var hela dagen förstörd för att jag var så sönderstressad utav en så extremt liten sak. Det är nog svårt för en frisk människa att förstår hur plocka ur diskmaskinen kan göra en stressad. Men så har det varit under alldeles för många månader för mig. Det är såklart en reaktion på allt som varit. I juni kunde jag fortfrande inte slappna av utan hade saker som kröp under mitt skinn varje sekund och sa åt mig att göra saker, vara någonannanstans, men började iallafall sova bra om nätterna. Tills jag helt plötsligt hade något inplanerat varje vecka. I juni sov jag inte bra och var två cm nära att kapsejsa igen. I juli har jag nästan inte haft någonting jag måste göra, och börjar äntligen kunna slappna av igen. Börjar känna mer igen.

MEN nu börjar snart augusti och det är skolstart och flytt. Vilket jag är så himla  själaglad över. Men jag vet inte om jag kommer klara av all den press jag sätter på mig själv så fort jag ska prestera, all stress jag kommer utsätta mig själv för och all hemsk ångest (av alla dess slag) som kommer med det. De senaste dagarna har jag börjat känna den där molande stressen igen, börja känna mig allt mer avtrubbad och helt plötsligt är jag tillbaka ett par månader i tiden där jag inte orkar göra någonting utan allting blir en tävling mot mig själv. Jag blir besviken på mig själv för jag trodde att jag kommit längre och så blir allt en ond cirkel. Och det går om och om och om igen. 

Men jag antar att det är såhär. Jag har varit sjukskriven sedan april men troligtvis kommer jag de kommande åren att behöva lära mig att hantera. Hitta nya vägar för ett fungerande och ångestfritt liv. Jag är bara så rädd och vägen dit känns så lång. Men på vägen håller jag Arvid i handen och det känns inte längre som att stigen jag behöver vandra är så skrämmande lång dör snubblar jag så finns han där och plåstrar om och hjälper mig att fortsätta. 

Annonser

2 reaktioner på ”Allt gör mindre ont sen

  1. Sara Edlund skriver:

    Vilken fin text Elin. Så djup och genuint ärlig, så vacker. Finns alltid här för dig, i de svåra och de lyckliga stunderna. Hör bara av dig om det är något!
    puss

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s