Att bli sjukskriven

Det här kommer troligtvis vara den ärligaste och jobbigaste text jag någonsin skrivit men det behöver komma ut. Jag är så rädd för att publicera den här texten. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt att jag ska strunta i det. Men jag måste få skriva ned det för att jag ska sluta paketera allt det här jobbiga i små lådor och låsa in dom. 

Plåstret från blodprovet sitter kvar på armen och påminner mig om det som hände, eller kanske mer bekräftades, för ett par timmar sedan. Hela jag känns liksom avtrubbad. 

Jag har blivit sjukskriven. För depressiv episod och stress. 

Jag har blivit sjukskriven. Från mitt jobb som jag varit så himla glad över att jag fått, som jag fick nypa mig i armen flera gånger när jag fick reda på att jag fick det. Som jag trivs så bra med.

Men min kropp och mitt psyke orkar inte mer. Kanske slutade de orka för ett och ett halvt år sedan. Strax efter operationen  då jag hade paketerat alla smärtor, outhärdliga upplevelser och plågsamma minnen från operationen och bestämt mig för att aldrig mer öppna den där lådan. Kanske det dummaste beslut jag någonsin tagit för det har skadat mig på så himla många sätt under det senaste året. Jag bestämde mig för att prestera, att höja mina betyg, att springa snabbare, längre, att träna mer, äta hälsosammare, få A på alla uppgifter. Jag satte ouppnåeligt höga krav på mig själv. Jag var inte snäll mot mig själv. 

Under de senaste ett och ett halvt åren har jag inte mått så himla jättebra. Alls. Jag har haft vansinnig prestationsångest, fått en släng av någon slags ätstörning, som senare togs över av en ännu mörkare och hemskare ångest. En ångest som trollat bort den gamla glada Elin och ersatt med en som knappt orkar gå upp på mornarna, som får hjärtklappning innan hon ska sova, som vaknar varje morgon med sömndruckna ögon, som har ett huvud tungt som bly, som dras med katastroftankar varje dag. 

Jag antar att jag levt rätt ohållbart sedan operationen. Psykiskt alltså. Jag har skjutit undan det jobbiga och bara kört på. Kämpat tills min själ inte orkat mer. Tills energin tagit slut. Och jag har på något sätt accepterat det för jag har inte haft ork att göra någonting åt det. Jag har liksom vant mig vid känslan så mycket att jag har börjat tro att livet ska vara så. Men det ska det inte. 

Men efter en alldeles fruktansvärd höst och vinter med så mycket panikångest, matångest, prestationsångest, oro och stress så insåg jag att jag kan inte fixa det här själv. Det går bara inte. Så jag fick kontakt med en psykolog. Dit går jag och pratar om det som är svårt. Jag förstod inte från början att det är operationen som är grundstenen till all denna ångest men vi har nu kommit fram till att ja, det är nog så det är. Efter ett antal samtal blev jag remitterad till en läkare, igen. Denna gång för att diskutera sjukskrivning. För hon var orolig att om jag inte blir sjukskriven nu så kommer jag aldrig bli frisk igen. Och jag blev sjukskriven. För depressiv episod och stress.

Och det är bara så himla himla himla skitjobbigt att inse att det gått så långt. Att jag inte klarat av att hantera allting. Att jag varit så elak mot mig själv. Prestationsångesten checkar in och säger att jag är värdelös som inte kunde fixa den där operationen rent psykiskt. Att jag är 20 himla år och sjukskriven. Jag tycker det är svårt att acceptera det här, det är verkligen det. Men någonstans innerst inne, under alla lager av ångest och stress så vet jag att det är det här jag behöver, att det måste ske nu.

Ibland är jag fortfarande glada, spralliga Elin. Men det är inte alltid på samma obekymrade sätt som det var förr. Jag vill bli glada, spralliga Elin igen, helhjärtat och på heltid och förhoppningsvis så blir jag det snart. Jag har bara himla mycket att jobba med först.
Och sedan, tack Arvid, Adina, farmor, mamma, pappa, Hampus och alla mina andra vänner för att ni alltid alltid stöttar och förstår. Vägen blir lite lättare att vandra då. Ni gör mig lycklig, ni är bäst. 

Annonser

6 reaktioner på ”Att bli sjukskriven

  1. M skriver:

    Åh, brukar titta in på din blogg då å då och jag förstår dig, men du ska veta du är inte ensam <3 är också en vimmerbytjej, kanske inte sjukskriven men lever med ångest och ätsörningar. Trodde sånt inte fanns här innan, och kunde inte förstå människor som fick det heller. Liksom, är man hungrig så äter man och är man inte hungrig ja då äter man inte. . men sen inser man hur himla lätt det var att bara falla dit och hur mycket man egentligen inte vill vara där så är man där, ensam och kämpar men man kommer ingenstans. Tror dock på att det Går att bli frisk, och jag tror Verkligen på dig! Du känns som en himla stark tjej, låter ju klyschigt men vare sig du är det eller inte så tro på det. Så länge man tror på sig själv och kämpar kommer man tillslut stå där och vara stolt över sin kropp, saker man har gått igenom och glad över livet. Och livet är inte perfekt, alla växer upp och märker det på olika sätt. Vissa värre än andra. . Krya på dig!! Låt det ta den tid det tar och bli inte rädd om det tar längre tid än du tänkt! KRAM!

    1. Åh tack fina du för att du kikar in här och för att du kommenterar.
      Ja det är svårt sånt här, och man har liksom aldrig tänkt att man ska hamna där själv. Att sånt drabbar liksom inte en själv, men det gör det. Du låter som en himla vis och fin person och jag hoppas verkligen att du också kommer att må bättre snart, det förtjänar du också. Tack än en gång för dina fina värmande ord. De gör mig så glad. Massa kramar till dig <3

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s