Ätstörningsmonster

Här är ett inlägg som jag skrev ett par veckor efter att jag kommit hem från London och det har tagit väldigt mycket tid/mod för mig att kunna publicera det här. Men här är det och detta är väl ett försök för mig att kunna lämna det lite bakom mig. Att inte skämmas för att prata om det här.

Sjunde gången jag tittar mig i spegeln. Sjunde gången jag granskar min spegelbild på mindre än en timme.

”Visst plutar magen litelitelite mer nu än förut? Fan, så onödigt att jag åt den där ljusa baguetten till salladen förut.”

Jag gick inte ner flera kilo i London endast pga. att jag inte hade ”råd” att köpa mat. Efter ett tag när jag bott i London flyttade ett litet ätstörningsmonster i min hjärna. Jag vet inte riktigt hur det kom in där då jag aldrig förr haft tendenser till att bjuda in ett monster att bo hos mig, att bo i min hjärna.

Från att ha haft en helt okomplicerad relation till kost och träning började det bli allt mer trassligt och knasigt. Jag kan räkna på min ena hand hur många gånger jag åt ”onyttigt” under mina tre månader i London. När jag väl åt något som inte var väldigt nyttigt kompenserade jag det med träning, och ofta tränade jag mer än vad jag kanske orkade. Lite fler övningar eller två km längre på löprundan.

Jag vet inte vad detta beror på eller hur det kom sig. I princip all min lediga tid gick åt till att tänka på vad jag skulle äta nästa dag, vilket träningspass jag skulle köra. Ibland skippade jag att träffa vänner för att jag inte skulle kunna planera vad jag skulle kunna äta.

Det var inte jag, Elin, som tänkte de där tankarna. Det var bara inte det. Inte jag som alltid haft en sund relation till mat och som älskar att äta god mat, jag har tränat för att jag tycker det är kul och det har absolut aldrig varit ett tvång för mig. Kanske är det därför det varit så svårt att inse att monstret verkligen flyttat in i min hjärna.

Kanske är det därför det var så himla skönt att äntligen få komma hem. Att slippa vara själv med de där tankarna.

Idag är det tusen gånger bättre och jag äter precis det jag vill/är sugen på utan att behöva kompensera det med träning. Jag tränar för att det är roligt och för att jag mår bra av det. Men ibland, då och då, dyker det där lilla monstret upp och gör sig påmind. Men det tar inte över mig och river sönder mig som det gjorde förut. Jag är bättre än så, bättre än att tro på vad monstret säger. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s