Motgångar, trassel i hjärnan och envishet

Sedan jag kom till London har jag i princip bara drabbats av motgångar på ett eller annat sätt. Först åkte Lovisa hem och jag blev ensam här, helt plötsligt var jag ensam mitt i allt liksom. Sedan strulade jobbet och ena dagen lovade de mig att jag skulle få vara kvar och andra dagen visste de inte. Det blev problem med hyreskontraktet och jag kan inte förlänga det om jag vill som planen var från början. Mina pengar hade inte hunnit föras över från mitt svenska konto till det engelska kontot vilket gjorde att jag kanske inte skulle få nyckeln till rummet förens jag betalade och skulle då vara hemlös under en helg (men tacka Gud att det löste sig). Min lön på 4,2 pund i timmen och det håller inte för att betala både mat och hyra. Sedan fick jag för lite timmar på jobbat och fick jobba runt 20 timmar per vecka om jag hade tur. Och nu blev jag arbetslös då de ville ha någon som ska stanna längre än vad jag ska.
Utöver det jag nämnt ovan (som bara är en bråkdel av allt som hänt haha) så har minsta lilla som kunnat gå fel, gått fel här. Efter varje incident eller nedslag har jag alltid tänkt att nu kan det bara bli bättre men då händer det ännu något.
Emellanåt har jag varit så himla uppgiven och känt så stora känslor kring allt detta. London är fantastiskt, jag älskar London. Men hittills har det bara tagit mer energi än vad det har gett. Jag har varit mer ledsen än jag har varit glad.

När jag åkte hit visste jag att det skulle bli fruktansvärt himla skittufft och jag har varit beredd på det och jag har tagit varje motgång med en nypa salt och aldrig gett upp. Men på senare tid har det bara blivit för mycket. Ni vet när man tror att det verkligen inte kan bli värre och sen blir det det ändå? Motgångar är bra, för det styrker och bygger upp en. Men en människa klarar inte hur mycket motgångar som helst.

Det finns dagar och kvällar då jag är så lycklig över att vara här. Att jag tagit mig enda hit och att Londonlivet är amazing. Men dagarna då jag är ledsen eller då allt här går åt helvete är fler. Så igår tog jag tåget ut till Sofia för att kunna andas igen och för att kunna tänka klart. Så dessa dagar här behöver jag för att fylla på med ny energi och komma underfund med hur mycket av mitt välmående jag är villig att offra för att stanna så länge som min utgångsplan var.
Jag vill stanna så länge som möjligt och hittills har jag gjort allt i min makt för att jag ska kunna det. Men jag ställer mig hela tiden frågan om jag är för envis, för beslutsam och för rädd för att ”ge upp” min plan. Jag vet att jag skulle fixa att vara här till den 18:e december, absolut, men skulle jag bara vara kvar här för att bevisa för mig själv att jag kan men mår dåligt under tiden, så är jag kvar här utav fel anledning. Jag har inte varit den som satt mig själv och mitt välmående först utan låter gärna min vilja och envishet styra mig. Så kanske vore det en större framgång och vinst för mig att sätta mitt välmående först för en gångs skull än att bara vara kvar för att bevisa att jag kan. Så under dessa dagar här ska jag känna efter ända in i hjärteroten. Jag har kommit en bit på vägen med mitt funderande och trasslet i hjärnan börjar äntligen reda ut sig lite. Samtidigt vill jag inte bestämma mig för något då allt kan hända här. Men efter ett dygn här ute börjar allt bli lite klarare ändå och ni anar inte hur skönt det är!

Annonser

4 reaktioner på ”Motgångar, trassel i hjärnan och envishet

  1. josefine eek skriver:

    Elin jag är så sjukt imponerad av hur du kämpar o kämpar i London. Läser om alla dina motgångar och tycker synd om dig. Trots allt detta ger du inte upp, du är så jäkla grym. PLUS att du går igenom allt detta själv. Det imponerar mig mest, att från att ni var två till att du blev kvar själv men att du endå rockar alla motgångar, grymma du!

    Så Elin, om du skulle välja att åka hem så kommer INGEN se det som att du gett upp. Alla vet hur mycket DU har kämpat och slitit. Du äger ♡ puss

    1. Alltså Josefine!!! Du anar inte hur glad och varm i hjärtat jag blev av den här kommentaren. Blev alldeles rörd.
      Tack för alla fantastiska ord <3 fyfasen vad fin du är! Tack en än gång. Behövde höra det där (haha håller på att bryta ihop här borta haha). Så tack för peppen och alla fantastiska ord. Du gör mig så glad <3 puss

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s