Livet i London, hittills

Nu har vi varit i London i ungefär tolv dagar. Under dessa dagar har vi flyttat tre gånger, fått jobb, druckit engelsk cider, skrivit på kontrakt på ett fint rum i Hammersmith, hängt i Green Park, druckit vin med en arbetskompis efter stängning och åkt en himla massa underground. Jag springer tidiga löprundor på gator med lönnlöv på marken och fina tegelhus med murgröna på fasaden, går promenader och hittar Europas dyraste gata. Serverar fantastisk mat till varma och vänliga personer. Men samtidigt som livet här är rätt fantastiskt och den här staden är så fin så är livet här som en himla bergochdalbana. Ena dagen kan vara helt underbar där jag verkligen får nypa mig i armen för att inse att jag faktiskt är här, på riktigt. Medan den andra dagen kan vara alldeles värdelös då jag gör mitt yttersta på jobbet men ändå får höra att det inte är tillräckligt, då de hela tiden skriker att man ska vara snabbare, vara mer uppmärksam och vara bättre. När det känns hopplöst att leva i en resväska och inte kunna tvätta sina kläder. En dag då man står vid Piccadilly circus och panikgråter när man skypear med mamma och pappa. Då det kommer fram okända människor och klappar en på axeln och ger en näsdukar.

Men jag är ändå här, jag har kommit såhär långt och jag lever en dröm jag har drömt om så länge. Att jobba här är skittufft men jag måste jobba här för att kunna leva det liv jag vill göra, och det är det som får mig att fortsätta. Att inte ens ha en tanke på att åka hem tidigare och ge upp min dröm. Det är tanken på att få bo i vårt eget rum, att få göra allt det jag drömt om att göra här i London, alla peppande samtal med mina föräldrar och med Arvid. Att sakna Arvid så mycket att mitt hjärta går i tusen bitar men längtan efter att möta honom på flygplatsen och kramas så länge och så hårt och aldrig vilja släppa taget är så stark. Att räkna ner dagarna tills han kommer och tills dess skypea länge på kvällarna och skicka pussar till varandra. Att ringa till varandra för att höra varandras röster. Varje dag slår det mig hur lyckligt lottad jag är som har honom, min familj och mina vänner som ständigt uppmuntrar mig att fortsätta och kämpa för det jag vill. Och med min styrka och min vilja tillsammans med deras pepp kommer det här bli alldeles alldeles fantastiskt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s