Ett år sedan operationen

Ja, det var ju ett tag sedan jag skrev sånahär inlägg. Men idag har det faktiskt gått ett år sedan operationen. 365 dagar. 12 månader. I oktober förra året trodde jag aldrig att den här dagen skulle komma. Men det gjorde den! Och så många blandade känslor den här dagen tog med sig.

Min kropp mår rätt bra. Ett revben mindre och några skruvar rikare. Jag har inte någon tröttsam smärta i ryggen längre och jag kan leva som jag vill och röra på mig hur mycket jag vill. Vissa dagar har jag ont i ryggen men det antar jag beror på att musklerna fortfarande inte är helt återställda. Jag är nu 155 cm lång, och väger 45,5 kg. Jag har alltså blivit två cm längre men ännu inte gått upp de kilo jag förlorade.
Jag har fortfarande inte fått tillbaka min känsel och har nu gett upp hoppet om att få det. Men ärligt talat så gör det inte så fruktansvärt mycket. Jag kan ju faktiskt röra mig normalt och slipper sitta i rullstol. Det väger upp rätt mycket ska ni veta! Jag är så glad över att det har gått så bra som det har gjort. Att jag sitter här idag, ett år senare, och har världens träningsvärk från min springtur igår. Herregud så fantastiskt.

Ärret ser fint ut, det har läkt rätt bra men är rätt brett på vissa ställen. Nästa steg är att skicka in bilder på det till försäkringsbolaget tillsammans med mina journaler. Det är lite sådant som ska fixas nu, pappersarbete och telefonsamtal. Nu ska jag på en röntgen och ett återbesök till Linköping för att se så att det fortfarande är okej med allt. Det sista kapitlet på den här resan.

Min kropp är ju påväg mot rätt håll men det är inte riktigt min hjärna. Jag är kvar på samma ställe och trampar utan att komma någon vart. Jag hade lovat mig själv att inte låta det påverka mig negativt, att lära mig acceptera det som hände och det jag kände då. Men ändå så vrider sig magen i små krampaktiga rörelser och jag gråter så mycket när jag tror att jag är redo för att bläddra i bloggarkivet men inser att jag verkligen inte är det.

Jag kan inte riktigt definiera vad det är som gör att jag inte vill/kan tänka på hur jag mådde och det som hände för ett år sedan. Men det tar bara stopp. Som en gräns och tar jag mig över den så brister allting och jag vet inte hur jag ska lösa det. Det känns som att jag var död under de där månaderna och att det är någon som spelar mig på bilderna. Jag har stängt av alla känslor jag kände då och alla tankar jag tänkte då. Tillåter jag mig själv att tänka på det gör det så ont i mig. Jag kan inte fortsätta att stänga av. Så jag antar att det sista kapitlet på den här resan inte är färdigskrivet. Men jag ska försöka få det färdigskrivet så snabbt jag kan.

Men nu har det gått ett år. Som ni vet så har det varit en hel del upp och nedgångar och en hel del känslostormar med på den här bergochdalbanan. Herregud vilket år det har varit. Herregud vad jag har klarat av mycket trots att jag inte tänker på det. Nu är det bara den sista lilla biten kvar jag har att jobba med. Och det ska jag fixa! Även om det tar lite tid.

Annonser

4 reaktioner på ”Ett år sedan operationen

  1. DU är en förebild för så många andra som har det svårt. Man måste få våga känna det man känner. Du äger på alla sätt och vis och jag är så glad över att du mår så bra nu. ❤️❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s