Om en sval sommarkväll och en tanke som kramar luften ur en

IMG_5975

Ett par tårar. Bara sådär, från ingenstans. Jo någonstans kom de ifrån och det är från tankarna jag bara skjuter undan. Händelser som jag låtsas inte ägt rum.

Efter operationen i höstas trodde jag att jag skulle bli kvitt problemet med att jag skjuter undan jobbiga tankar. Att jag skulle lära mig att deala med händelsen. Men nej.

Den tredje juli sitter jag i bilen påväg hem från Arvid en rätt sval sommarkväll. Känner att en tanke smyger sig på och tar tag i hela mig, vrider om och kramar ur fyra – fem tårar som sedan sakta rinner ner på mina kinder. Jag vet inte varför jag gråter. Men jag har en liten aning. Att jag är ofta skjuter bort händelser som är jobbiga. Jag låtsas att det inte har hänt. Men jag kan inte låtsas att den här operationen inte har gjorts. Jag kan inte bortse från att september, oktober, november och december var de mest fruktansvärda månaderna i mitt liv. I synnerhet september och oktober. Men ändå så gör jag det.

Trots ångesten över att jag endast skjutit undan tanken på vad  jag skulle gå igenom, en veckan innan operationen. Har jag inte lärt mig att bearbeta saker? Ni ska veta att jag nästan aldrig tänker på operationen och tiden innan och efteråt. Men när tankarna väl tvingar sig på känns det som en käftsmäll. Jag blir rädd för det känns som att det inte hänt mig. Samtidigt som jag vet att det är mig det handlar om.
När någon frågar hur det är med ryggen nu svarar jag på automatik ”det är bra nu, jag känner knappt något alls”. Och kanske är det det jag gör. Att jag knappt känner något alls. För jag tänker inte på det jobbiga, inte på morfinet, smärtorna och det svarta.

Ändå ser jag saker varje dag som operationen lämnat efter sig. Ett revben mindre, två ärr, smärtstillande och sprutor i badrumsskåpet. Tejpning som sker över ärret varje gång jag duschat. Men ändå vägrar jag att tänka på det. Men varför ska du tänka på det nu, det är ju över? kanske ni tänker. Jo för det inte är över. Det är inte över förens jag lärt mig leva med det. Det där halvåret kommer endast vara ett stort svart hål för mig annars och jag vill slippa de där käftsmällarna när tankarna smyger sig på. Jag vill acceptera. Jag vill kunna säga att det faktiskt känns ibland. Att det inte alltid är bra. Jag måste börja bearbeta det för att kunna börja leva med det. Sluta låtsas som att det inte har hänt. Man kan inte skjuta allt jobbig ifrån sig, det kanske fungerar ett tag. Men ibland, då brister det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s