Dag elva

Det var fortfarande ovant att vara hemma och jag hade stora problem med att komma i och ur min säng.
På natten sov jag ganska dåligt, min säng är så mjuk till skillnad från den på sjukhuset som jag hade legat i i nästan två veckor.

Jag kunde fortfarande inte äta mycket alls. Till frukost fick jag i mig en fjärdedels tallrik yoghurt. Sen åt jag inte mycket mer på hela dagen. Till middag fick jag i mig ett och ett halvt stekt ägg.
Men det var superskönt att vara hemma, hade längtat så mycket efter att komma hem. Jag låg mest och vilade hela dagen.

På eftermiddagen upptäckte jag att min känsel hade försvunnit på höger underarm och ner på magen. Jag ringde avdelningen och kollade med dom. Och de sa att jag skulle komma upp direkt.
Jag blev så orolig och så besviken.
Pappa och jag satte oss i bilen för att spendera ännu en natt på Barnkirurgiska Smärtenheten. Jag grät hela vägen upp till Linköping. Jag ville verkligen inte upp till fler sprutor och allt som jag precis hade kommit hem ifrån.
Jag satt i bilen, gråtandes och lyssnade på mig höstspellista. Mörka träd och gatljus svischade förbi och för varje kilometer närmare Linköping ville jag bara hem ännu mer.

Väl där uppe blev jag lika väl omhändertagen som alltid och jag fick mina mediciner och fick reda på att jag skulle göra en magnetröntgen någon gång dagen efter.
”Är du rädd och orolig?”  ”Mmm” En klapp på kinden av en varm hand och ”Det får du vara Elin.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s