We were born to be real, not perfect.

Det är läskigt det där när jag tänker på att om ca ett halvår kommer jag att genomgå en livsfarlig operation. För tio, fem eller tre år sedan hade jag aldrig trott på det. Kanske viftat bort det. För sånt här händer inte en själv, eller hur?
Jag har redan tagit det största beslutet, att jag ska opereras, men jag har några kvar. Och det tar kol på mig. Hur ska jag, snart 18 år kunna välja vilken metod jag ska opereras med? Den som ger bäst resultat men som lämnar ett drastiskt mycket fulare och tjockare ärr som jag kommer se varje dag, eller den som kanske ger lite sämre resultat men med ett smalare och snyggare ärr som jag slipper se?Kanske tänker ni att självklart tar man den metoden som ger bäst resultat. Och troligtvis kommer jag också välja den. Men det kommer inte vara kul att vara ung med ett sånt ärr. Jag tycker inte det. Fast det är ju inte en big deal egentligen. Huvudsaken är ju att jag överlever och att det blir en lyckad operation egentligen. Blir galen på alla tankar och jag kastas mellan olika åsikter och rädslor varje dag. (Men jag måste bara säga att jag blir tårögd och det värmer så mycket i hela mig när ni människor bryr sig om mig så mycket, allt det ni gör/säger är mer än guld värt, tack för att ni finns) Det här med ärret är bara en av dom tankarna. Åh blir galen. Det är nästintill omöjligt för någon som inte genomgått det här själv att förstå, och det är fruktansvärt svårt att förklara.
Men…. livet blir inte alltid som man tänkt sig, eller hur?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s