Annonser

Ibland

Så konstigt livet blev. Eller är. Jag antar att det inte kommer att vara såhär för alltid. Isåfall blir jag besviken.

Det är svårt att både vara vilsen och trygg i sig själv samtidigt. Det varierar från dag till dag, och ibland när det är som jobbigast, från timme till timme.

Ibland känner jag mig som den mäktigaste personen på jorden. Som precis klarat av att bestiga ett berg jag aldrig trodde att jag skulle klara av att bestiga. Men ibland ligger jag i sängen, liten, och kan inte sova, för att jag känner mig som världens minsta och svagaste person.

Livet. Så turbulent.

13052018

När vi inte setts på alldeles för länge och sedan kramas vi på stationen och får hålla tillbaka tårarna och det är som att vi aldrig aldrig aldrig någonsin varit borta från varandra.

Sedan: en PowerPoint om allt som hänt. Tårar och skratt. Du säger ”skratt och tårar, det är då man vet att det är på riktigt”. Rosé på en uteservering. Iskall cava och skriksång till Kelly Clarkson ur datorhögtalarna. Och jag tänker och känner att jag är världens lyckligaste person. Tänk att hon får mig att känna så trots att hjärtat svider och skaver.

Vi råkar visst klä oss likadant och skrattar så mycket att vi får ont i magen när vid äter brunch i solen morgonen efter. Skrattar åt saker som är kul och åt saker som gör ont.

Innan hon kom var hjärtat lite stressat och själen orolig. Men när hon åker lämnar hon mitt hjärta mjukt som bomull och själen rofylld igen. Bara genom att finnas till.

Tack livet för att du gett mig Janni. Min person.

Vad det gör ont när knoppar brister

Det är vår i luften och träden har börjat få stora gröna knoppar. Knoppar med förhoppningar om en sommar. Koltrasten, min favoritfågel, sjunger när det börjar skymma. Den sjunger på morgonen när jag är påväg någonstans, antagligen till skolan eller gymmet, och jag måste stanna upp och lyssna. Försöka lokalisera var den sitter.

Den här våren är så annorlunda och så olik mina tidigare vårar. Vet inte om det är bra eller dåligt. Men jag gissar på bra. Men det är svårt att känna det, att det är bra, när hjärtat krampaktigt slår hårt i bröstet när jag ska sova. När hjärtat värker vid tanken på det som varit och det som skulle bli, men som inte längre är och som inte längre kommer ske. När hjärtat vrider sig av saknad och bröstkorgen höjs och sänks alldeles för snabbt. Panikartat.

Och så tomheten. En brutal tomhet som bor längst in under revbenen och som vissa dagar sprider sig i hela blodomloppet och pumpar runt en svart, ihålig ångestliknande känsla i kroppen.

För det som inte längre är och som inte längre kommer ske.

Samma nätter väntar alla

När klockan ringer 05.00 för andra dagen i rad och huvudet och ögonlocken känns som bly. När det känns i hela kroppen att jag snittat fem timmars sömn per natt den senaste månaden. När jag är trött precis allra allra längst in i bröstkrogen.

Då är det bara synen av det här, och vetskapen om att jag är påväg framåt, som behövs för att tröttheten ska lämna min kropp.

v.16

Veckor av kaos både i huvudet och i schemat fortsätter och vecka 16 är mer eller mindre en sådan vecka också. Mina dagar startar med utbildning på jobbet kl. 06.00 och följs av heldagar i skolan med föreläsningar och examinationer, sedan träning, möten, rehab och vid några tillfällen, utbildningar på kvällarna också. Puh. Det är lite fullt ös medvetslös men samtidigt: så viktigt för mig just nu. Så viktigt att få hålla på med saker som jag tycker är meningsfulla och roliga.

Så den här veckan kan det ju också vara på sin plats med en ”saker jag ser fram emot- lista”:

  • Jobb- mina gyminstruktioner i helgen.
  • Min egen träning.
  • Vårsol och vårvärme.