Att överleva

Det är den trettonde juli tvåtusenarton. Jag sitter i Fannys lägenhet och här har jag bott i ungefär en och en halv månad.

Många gånger i vår har jag känt att jag står utanför min kropp och ser på vad som händer. Att jag inte kan kontrollera, eller snarare, att jag inte orkar kontrollera. Jag bara står utanför kroppen och ser på vad som händer. För kroppen och själen är trötta. Trötta efter en vår som jag aldrig trodde att jag skulle överleva.

Men i slutändan har man inget annat val än att överleva. Även om kroppen är trött och skriker efter något annat. Längtar tillbaka. Längtar framåt. Vill vara någon annanstans än precis just här och nu. Så överlever man. Det blir en ny dag med nya glädjeämnen.

Och det är min största lärdom efter den här våren. Att man överlever. Även fast det känns som att man ska gå under.

Annonser

Lillebror

När han som är min lillebror också är min bästa vän. Det är bland det finaste i livet.

När han skrattar ikapp med mig åt något som bara vi tycker är kul. När vi pratar i telefon om saker som gör ont och hjälper varandra att hitta lösningar. När han lyssnar på mitt tjat om något och aldrig tröttnar på mig. När han blir så genuint glad för min skull. All hans omtanke och kärlek. Att han får mig att vika mig av skratt varje gång vi ses. Att han alltid har min rygg, oavsett vad det är. Det är min lillebror. Världens bästa lillebror.

180612

Såhär kan 30 dagar från maj till juni se ut om man har tur.

sommar

Med maj kom det finaste och soligaste vädret som en belöning efter den här vårvintern. En vår där vintern efterhängset hängde kvar och där en sommar kändes evighetslångt bort. Men sen kom den ändå. Sommaren. Och jag tänker att det är applicerbart på så mycket i livet. Att trots att det känns som att det mörka och kalla aldrig kommer att gå över så kommer det att göra det. Det kommer att bli varmt och ljust igen, även om man har svårt att tro det.

Nu är det juni och sommarlov. Den här sommaren ska jag inte jobba särskilt mycket utan tänkte fokusera på att återhämta mig efter första halvan av 2018. Saker jag ser fram emot att göra:

  • Midsommar på Älö med några av de bästa personerna jag vet.
  • Vara på Älö. Bada i havet tidigt på morgonen.
  • Sommarkvällar och sambomys med Fanny. Alfapet, grill, Morden i Midsomer, ett glas kallt rosé.
  • Träna, träna, tränaaa. Förhoppningsvis kunna börja springa igen. Hänga på utegymmet. Köra svettiga pass.
  • Läsa läsa läsa. Har en lista med bra böcker jag vill beta mig igenom i sommar.
  • Hålla HIIT varje söndag.
  • Umgås med personer som får mig att må bra.
  • Sola och bada så mycket som det bara går.
  • Dagsutflykter och spontana upptåg.
  • Flytta in i min alldeles egna lägenhet i augusti.

    Processed with VSCO with a5 preset

Ibland

Så konstigt livet blev. Eller är. Jag antar att det inte kommer att vara såhär för alltid. Isåfall blir jag besviken.

Det är svårt att både vara vilsen och trygg i sig själv samtidigt. Det varierar från dag till dag, och ibland när det är som jobbigast, från timme till timme.

Ibland känner jag mig som den mäktigaste personen på jorden. Som precis klarat av att bestiga ett berg jag aldrig trodde att jag skulle klara av att bestiga. Men ibland ligger jag i sängen, liten, och kan inte sova, för att jag känner mig som världens minsta och svagaste person.

Livet. Så turbulent.

13052018

När vi inte setts på alldeles för länge och sedan kramas vi på stationen och får hålla tillbaka tårarna och det är som att vi aldrig aldrig aldrig någonsin varit borta från varandra.

Sedan: en PowerPoint om allt som hänt. Tårar och skratt. Du säger ”skratt och tårar, det är då man vet att det är på riktigt”. Rosé på en uteservering. Iskall cava och skriksång till Kelly Clarkson ur datorhögtalarna. Och jag tänker och känner att jag är världens lyckligaste person. Tänk att hon får mig att känna så trots att hjärtat svider och skaver.

Vi råkar visst klä oss likadant och skrattar så mycket att vi får ont i magen när vid äter brunch i solen morgonen efter. Skrattar åt saker som är kul och åt saker som gör ont.

Innan hon kom var hjärtat lite stressat och själen orolig. Men när hon åker lämnar hon mitt hjärta mjukt som bomull och själen rofylld igen. Bara genom att finnas till.

Tack livet för att du gett mig Janni. Min person.